Ronja

Här sitter denna försoffade 3 barnsmorsa som bara längtar efter en fet lottovinst så jag kan stanna hemma med barnen på heltid. Jag jobbar bara 50 % och har en del tid med barnen som inte många andra har jag vet det men tiden med dom är så jäkla mysig och jag hade gärna stannat hemma fram till skolåldern. Efter jul så ska jag dessutom gå upp på min 80 % tjänst! 

 

Iaf, anledningen till att jag satte mig här ikväll är för att jag blir så irriterad och förbannad, ja rent av äcklad av så många föräldrar. En sak som jag bara inte står ut med är att folk till varje pris inte ser / vill inse att deras barn inte är perfekta. Att man tycker sina barn så supersöta, gör roliga saker o vill kolla på dom hela tiden är ju normalt men att aldrig inse att ens barn gör "dumma" saker.

 

Gamla känslor bubblar upp och jag blir så jäkla förbannad, en period då ett av våra barn va ett "bråkigt barn", svårt för att göra sig förstådd och i en ålder där man vill ha allt för sig själv så blev det många dispyter, det kunde va allt från slag, bett och argt skrik. Jobbigt, givetvis men vi visste ju att det kommer gå över, vi tillrättavisa och prata. Oftast så prata vi efter att kompisarna åkt eller när vi kommit hem. Idag står vi och har nästan aldrig några incidenter längre. Detta har jag aldrig förnekat, aldrig och skulle aldrig göra. Jag skulle aldrig heller skylla dessa saker på något annat barn, även om det i många fall kunde va så att det "triggades" igång. 
När det då sitter föräldrar som påstår att deras barn aldrig bråkar, säger att deras barn bara vill vara snäll eller ville hjälpa till när det så uppenbart inte är så, när detta barn precis som så många andra barn bråkar, drar leksaker ur händerna på andra barn, retas osv så förklarar föräldrarna - Att dom ALDRIG varit med om detta innan. Till nästa gång, när det sker igen o igen o igen. 

Föräldern sitter sen o berättar om så många andra fall då dom lekt med andra barn och dessa barn bara bråkat medans deras barn bara varit snällt, föräldern smutskastar nästan det andra barnet. Det finns ingen trovärdighet i det som sägs alls då man upplevt det själv och inser att i andra umgänge så är vi familjen personen sitter o smutskastar. 

 

Vet ni, detta beteende har jag stött på vid flera tillfälle av 2 olika familjer, jag blir så ÄCKLAD o så jävla ledsen över hur vuxna människor kan bete sig, hur man kan lägga över skulden på andras små barn istället för att inse att barn är barn, vissa "bråkiga" andra inte. 

Jag tänker att dessa barn kommer ju komma ut i vuxenvärlden o inte ha ett skvatt begrip i om dom beter sig fel, inte förstå varför dom kommer stå utan äkta vänner. Kanske det är så att deras förälrar är uppfostrade på samma sätt, dom kanske också står idag, i vuxen ålder med vänner som inte tycker om dom, folk som tycker dom är arroganta och inga trevliga att umgås med, illa omtyckta på arbetsplatser osv. 

Jag älskar mina barn mer än något annat barn i världen, det finns till o med barn som jag tycker är dryga o jobbiga och det sticker jag inte under stolen, men att jag skulle på något vis ha onda ögat mot något annat barn finns inte.